Frejas födelse

08:00 Kommer punktligt fram till förlossningen där vi fått tid för bedömning. Vi är beredda på en låååååååång väntan då vi vet hur det brukar vara. Men direkt får vi hjälp av en trevlig BM som heter Annika som sätter CTG och säger att jag ska ligga med den i ca. 30-45 min.

09:00 BM undersöker mig och konstaterar att jag är öppen 3 cm, utplånad tapp, men inga buktande fosterhinnor.

09:30 Får beskedet att jag visst får en igångsättning och att de ska starta mig snarast.

09:45 Får ett vattenlavemang för att hjälpa det lite på traven. Michael passar då på att gå ut till bilen för att hämta kameror och dricka.

09:51 Så har jag kommit i de väldigt tjusiga sjukhuskläderna och vi passar på att ta en sista bild innan det är dags att "komma igång".

10:08 Hinnspräning. Öppen 3 cm med utplånad livmodertapp.

Ger oss ut och promenera i korridoren. Vi går och går i en timme. Jag får SD var 7:e minut, men inte får jag några värkar. Till slut orkar jag inte promenera längre och vi går in på rummet igen.

11:15 Får ligga med CTG en stund för att BM vill kolla läget. Bebisen mår bra men några värkar har jag inte. Det lite "lustiga" var att hon fick spänna åt remmarna så jag nästan höll på att kvävas. De ville nämligen åka av hela tiden eftersom magen var som en boll och jag knappt hade nåt underhudsfett.

11:35 Det kopplas in värkstimulerande dropp. Har ännu inte öppnat mig nåt mer, men det är ju inte så konstigt eftersom jag inte haft några värkar.

11:45 Ger mig ut för att promenera i korridoren igen för att få lite fart på värkarna. Har en gåstol att hänga på, men då första värken kommer och med full styrka så inser jag att det inte kommer att funka att hålla mig i rörelse. In på rummet igen.
Vid nästa värk gör det så ont att jag bara hojtar till Michael att han måste fixa lustgas.

12:02 Lyckas pressa fram ett leende mellan värkarna.

12:20 Värkarna kommer redan väldigt tätt (mellan 2-4 min mellan) och jag får hjälp upp i sängen och BM tar fram lustgasen. När nästa värk kommer så upptäcker jag att slangen till lustgasen har fastnat och jag håller på att få panik när jag inte kommer åt den underbara masken. Michael märker detta direkt och är snabbt framme och får loss slangen.

12:25 Står på knäna, vilket var en jättebra ställning under öppningsskedet med Signe, men nu får jag ingen ordning på det och magen tar i hur jag än gör. Sitter hur obekvämt som helst och byter snart till halvliggande på rygg.

12:40 Värkarna är redan så kraftiga och smärtsamma att jag stönar och skriker mig igenom dem. Jag är nu öppen 8 cm och både jag och Michael tror att det kommer bli en expressnabb förlossning. Har ju öppnat mig från 3 till 8 cm på en knapp timme och det känns på värkintensiteten att detta går FORT.

12:45 Känner att jag inte klarar av smärtan längre och säger att jag vill ha Spinalbedövning eller EDA. BM lyckas då övertala mig att istället ta en PCB eftersom jag inte kommer att hinna få nån annan bedövning då förlossningen går så rasande fort. PCB:n gör grymt ont att få, men ger bra effekt och i kombination med lustgas blir värkarna hanterbara igen. Jag blir riktigt klar i huvudet också och vi börjar pratas vid mer mellan värkarna.

13:04 Trivs väldigt bra i denna ställning då jag i alla fall kan få lite vila mellan värkarna.

13:05

13:19 Michael tar en bild på CTG-apparaten. Tur att han har nåt att roa sig med.

13:20 PCB:n börjar nu avta och jag börjar få rejält ont igen och känna mig lite smått illamående.

13:30 Skiftbyte och BM Ulla presenterar sig.

13:35 Jag har så fruktansvärt ont och värkarna kommer i ett. Är nu så smärtpåverkad att jag helt går in i mig själv, pratar knappt nånting och blundar nästan hela tiden resten av förlossningen. Har även börjat skrika mig igenom värkarna igen.

13:50 BM tar på sig förkläde och börjar förbereda för att ta ut bebisen.
Jag klagar på att det är så jobbigt nu och att jag inte orkar mer. BM säger då att så är det precis innan man ska börja krysta och att det nu inte är långt kvar.
Men då hon undersöker mig så har det inte hänt nånting den senaste timmen och jag är fortfarande bara öppen 8 cm. Det är en kant som blivit väldigt svullen och gör att barnet inte kan sjunka ner. Dessutom är det tydligen detta som gör att det gör så fruktansvärt ont.
Jag får istället lägga mig på sidan för att kanten lättare ska försvinna.
De höjer även det värkstimulerande droppet.
BM börjar även massera ryggslutet på mig och tipsar mig om att flämta när värkarna är som värst.

14:05 Trots intensiva och kraftiga värkar händer ingenting och BM börjar försöka massera och pressa undan kanten under värkarna.

14:15 Halvligger nu på rygg och det gör mer eller mindre ont hela tiden och jag börjar förlora kontrollen över lustgasen. Jag har svårt att känna om det faktiskt är en värk eller "bara" gör ont.

14:30 Tappas med hjälp av kateter på 200 ml.

14:40 Jag börjar tvivla på att bebisen kommer att komma ut och väntar på att nån ska säga att de kommer att snitta mig. Det känns som att nåt inte stämmer och jag känner inte alls igen mig från mina två tidigare förlossningar. Värkarna är outhärdliga och jag börjar fråga BM om det är långt kvar och om det händer nåt.

BM säger att bara kanten försvinner så kan bebisens huvud sjunka ner. Blir nu satt upp för att försöka få lite hjälp av tyngdlagen. Trivs mycket bättre såhär och kan ta värkarna på ett helt annat sätt jämfört med att ligga på sidan.

14:49 Michael har här dokumenterat en värk i bildform. Snacka om att jag är koncentrerad och introvärt.

 

15:00 Läggs ner på sidan igen för att undersökas, men kanten är fortfarande kvar.
Ett väldigt illamående kommer över mig och jag spyr tills magen är helt tom.

15:30 Plötsligt försvinner kanten och huvudet sjunker ner med en gång. Efter att ha stått still så länge så fattar jag inte vad som händer utan blir helt överrumplad av krystvärkarna. Jag börjar automatiskt att krysta allt vad jag kan och BM (som blir överraskad hon med och slänger på sig förklädet som hon tagit av sig) skriker åt mig att inte krysta så för att jag kommer spricka sönder då.

De stänger av lustgasen för att jag ska bli mer kontaktbar, men det är inget jag märker av utan jag fortsätter att andas panikslaget i masken. BM försöken flera ggr att fråga mig om jag vill föda på sidan och om jag ligger bra, men jag är helt okontaktbar och oförmögen att svara. Jag skriker som en galning under värkarna och det är helt otroligt var dessa röstresurser kommer ifrån.

15:50 Tar Michael emot sitt barn och lägger henne på min mage. Fantastisk upplevelse för honom och han lyser upp varje gång det förs på tal.
För mig däremot var utdrivningsskedet var det värsta under hela förlossningen. Jag förstår inte att det "bara" är bebisen som kommer utan tror att hela jag går i två delar och att det är hela mitt innanmäte som kommer ut. Jag bara känner att, nu dör jag! Det var så stor skillnad mot de andra två, kanske berodde det på att hon var så stor?
Direkt efter hon kommit ut så vrålar jag -ÄNTLIGEN!! (lät som nån ur Exorsisten).
Sen fortsätter jag att skrika i 20 sek och Michael hinner bli orolig att nåt är fel. Antar att jag var så chockad av det snabba förloppet på slutet och av att jag trodde att jag dog.

15:56 Michael klipper av navelsträngen.

15:58 Börjar skaka i hela kroppen som om jag frös hemskt mycket. Väldigt obehagligt.

BM undersöker mig och konstaterar att jag inte spruckit. Helt otroligt och helt underbart!

16:05 Moderkakan kommer och jag fick krysta ordentligt för att den skulle komma ut, men så vägde den också ca.1 kg. Den såg fullständigt gigantisk ut och jag fattar inte hur allt kan få plats i lilla mig.

18:02 Äntligen får vi in fika. Jag är hungrig som en varg och skulle nog kunna äta hur mycket som helst. När jag slukat smörgåsarna frågar jag om det inte finns nån matbricka jag kan få och det finns det som tur är.

18:03

18:14

19:02

 

Efteråt var jag fruktansvärt medtagen och utmattad. Det enda jag ville var att få sova och jag kände inga som helst lyckokänslor över att ha blivit mamma igen. Jag ville få vara ifred och hade ingen som helst lust att ta hand om Freja, men jag gjorde det ändå. Michael ville prata om vad hon skulle heta, men jag orkade bara inte bry mig, så jag sa att vi skulle prata om det en annan dag.

Epilog:
Jag skriver denna förlossningsberättelse 4 månader efter att Freja föddes och fortfarande så kan jag inte tänka mig hur jag nånsin skulle kunna gå igenom en förlossning igen. Jag vill ha fler barn, men tanken på att faktiskt föda igen gör mig illamående. Efter Signes förlossning så drömde jag om att få gå igenom en förlossning snart igen och jag hade enorma lyckokänslor. Denna gång lät verkligen den himlastormande lyckan att vänta på sig, men nu är den här och jag känner enorm kärlek och lycka över att vi har Freja här hos oss.